2009-07-15   -  Onsdag

Vikt hemma innan jag for = 106,7kg (- 12kg från maxvikt)

Nu var det äntligen dags igen att åka upp till Lycksele igen. Denna gång var det min kära ”syster” som skjutsade upp mig. Jag kallar henne min syster för vi är väldigt lika till både utseende och sätt + att vi är ensambarn bägge två. Vi träffades på en vuxenutbildning för 8 år sen och tyckte att vi var så lika att vi borde vara systrar så vi ”adopterade” mentalt och så har vi fortsatt sedan dess.

Ja, ja det blev en utvikning från ämnet, Jag vet; )

Hur som helst så skjutsade alltså Catrin upp mig till Lycksele. Jag skulle inställa mig på kirurgavdelningen på 8 våningen (en våning nedanför förra gången) klockan 10 och det gjorde jag. Jag fick träffa en sköterska som tog prover på mig och skrev in mig. Träffade även en inskrivningsläkare och en narkosläkare. Vid 2-tiden fick jag min säng och hamnade denna gång i en 5-sal med 4 inlagda damer i olika åldrar. Jag var faktiskt näst yngst, vilket kändes lite ovant. Min operationsläkare, Lars Boman, kom även han upp och pratade med mig. Det visade sig att han hade jour även denna gång så jag hotade med att kedja fast honom vis min säng. Han trodde att det skulle gå bra för kommande natt hade han en kollega som kunde hjälpa till om det behövdes nån´ längre operation. Dagen fortsatte med en massa mat, är väl inte van lunch – eftermiddagsfika – middag och kvällsfika men bjuds det så visst äter jag. Åt det sista före 20.00 för sedan skulle jag vara fastande – ja dricka fick jag till 24.00. Efter fikat duschade jag och tvättade håret. Låg sedan och såg på inspelat på datorn innan min ena rumskompis, Lena och jag såg en film på datorn. La mig vid 12-tiden och sov oroligt hela natten. Ambulanshelikoptern flög hela natten, en 4-5 gånger landade den då här vad jag kan minnas. Detta + oron inför operationen gjorde väl sitt till för sömnproblemen.

2009-07-16 – 17  - Torsdag - Fredag

Vaknade tidigt och låg sedan och slumrade tills personalen körde upp mig för att duscha. Det verkade som om det skulle bli av i alla fall i dag då ändå. Ambulanshelikoptern hade tydligen inte medfört för mycket jobb till Lars. Kunde väl inte riktigt tro på det förrän de rullade ut mig ur salen vid 10.30-tiden. Fick fara ner till operation och vänta där en stund. Träffade han som skulle söva mig och fick når riktigt äckligt att dricka som skulle lugna ner rörelserna i magen och tarmarna. Fick flytta över till operationsbordet och strax före 11 rullades jag in i operationssalen. Fick nålar här och där och helt plötsligt var jag hos John Blund.

Det nästa jag minns är en vänlig karl som frågar hur jag mår. Första tanken var att han skojar – hur i fridens namn skulle jag kunna vara opererad redan? Jag hade ju just somnat! Men sen kände jag av min mörbultade kropp och insåg snabbt att jo då – jag var opererad. Sedan stack den vänliga mannan en telefonlur i handen p mig och frågade om jag orkade prata med Stefan. Klart jag orkade, en strimma sol till i mitt liv just då var vad jag behövde. Jo, då jag förklarade att jag nog mådde rätt bra efter omständigheterna. Operationen hade nog tagit drygt 5 timmar skulle jag tro för klockan var 16.30-17.00 ungefär. Där måste jag faktiskt erkänna att jag inte minns vad klockan var men Stefan backar upp mig i den ungefärliga tidsangivelsen. Han hade ringt vid 14.30-15.00-tiden och då var jag då inte klar.

Hur som helst, den vänliga mannen fortsatte att ta hand om mig. Jag hade fått en pump med smärtstillande som jag skulle trycka på när jag fick ont, dvs. jag fick själv bestämma i vilken grad jag skulle ha smärtlindring. Detta var jättebra tycker jag för alla människor har ju olika hög smärttröskel och maskinen var inställd så att det inte gick att ta en överdos.

Jag utnyttjade nog maskinen rätt mycket för jag hade verkligen ont. Konstigt nog är det smärtan i ena axeln jag minns bäst (kanske för att den var så ologisk), förutom då smärtan i magen då förståss. Låg i alla fall på uppvaket och missbrukade morfinpreparat tills framåt förmiddan på fredag när jag fick fara tillbaka till ”mitt rum”.

Fortsatte med mitt missbruk, men det blev mindre och mindre eftersom. Hade stor hjälp av min rumskompis Lena. Hon hjälpte mig hålla modet uppe. En ny bekantskap som jag gärna håller vid liv efter vistelsen i Lycksele.

All smärtlindring gjorde att jag var väldigt trött och jag orkade knappt med mig själv så att telefonen svarade jag bara i – inget ringande alltså utom till familjen. Ville helst bara vara i fred. Försökte vara uppe och röra mig lite i alla fall för att komma igång fortare.

Natten blev besvärlig och jag var uppe och vandrade rätt mycket.

2009-07-18  - Lördag

Även denna dag gick i dimmans tecken fast jag drog ner på mina egna doser av smärtlindring till nästan ingenting. Fick så konstiga drömmar och fantasier och jag skyller det mesta på smärtlindringen. Är det så här att bli narkoman så lär jag aldrig trilla dit.  Förutom alla konstiga fantasier höll vi på att formligen smälta bort. Det var så fruktansvärt varmt och kvavt på våningen att svetten bara rann så fort man rörde sig. Jag tycker synd om personalen som ska jobba i denna värme hela sommaren.

Framåt kvällen började jag känna mig sämre. Jag fick snabb puls och hjärtat dunkade och slog extraslag. Trots att jag haft dessa problem hela våren så blev jag faktiskt orolig. De togs prover och EKG men de hittade inget fel på mitt hjärta, inte för att jag egentligen trott att de skulle det heller. Tillbringade stor del av natten i korridoren vankande fram och tillbaka.

2009-07-19 - Söndag

I dag vände det. Efter lunch började jag känna att jag nog skulle överleva. Nu var det inte smärtan och tröttheten som var värst utan fantasierna. Förutom värmen då – denna dag var om lika varm och kvav. Tur i oturen att det i alla fall gick att öppna fönster på salen.

Fick börja dricka vätska, små klunkar i början. Det kändes inte helt fel. Var uppe rätt mycket, låg faktiskt inte på hela eftermiddan fram till det var dags att lägga sig på kvällen.

2009-07-20 -  Måndag 

Tyvärr (för mig alltså) så for min nya kompis Lena hem i dag. Det blev jättetomt efter henne. Men i stället kom Stefan och ungarna upp. Det kändes skönt att få krama om dem ordentligt och inte bara prata i telefon. De var på djurparken hela dan förutom en visit till mig på dan och en på kvällen.

Fick börja med mer än vatten i dag – fick 1 dl soppa till både lunch och middag

Bad sköterskan att slå av den kontinuerliga doseringen på min smärtpump och i stället hade jag bara kvar funktionen att jag kunde ta en dos om jag behövde. Tog en enda dos till middan så att jag skulle kunna sitta uppe ett tag och skriva lite.

Lika äckligt hett i dag. Vi hade två stora fönster öppna + två fläktar och ändå svettades vi på salen.

2009-07-21 -  Tisdag

I dag började det bli drägligare på salen, det regnade och var betydligare svalare ute så i dag klarade vi oss utan fläktar i alla fall.

Fick börja äta purémat i dag. Inga stora portioner förståss. Fick flashbacks från Klockarhöjdens äldreboende där jag matade några av de boende med just precis sån mat. Till min förvåning var det faktiskt inte alls dåligt. Ingen kulinariskt höjdpunkt i mitt liv men helt ok.

Fick ta bort smärtpumpen helt och i och med det så får jag åka hem i morron. Det ska bli skönt samtidigt som det blir jobbigt. Man blir rätt bortskämd på lasarett.

Stefan och ungarna var upp i två omgångar i dag också. Ungarna har myror i brallan och kan knappt sitta stilla. Att sitta still och vara tysta är inte riktigt deras starka sida och jag förstår dem, det är inte speciellt kul på lasarett.

På kvällen när jag var på väg att lägga mig kom de och sa att jag skulle få sova på en annan våning, det var överbeläggning på kirurgen. Så det bar iväg till våning 11 i stället.

2009-07-22 -  Onsdag

Låg och väntade på att min läkare skulle komma på rond så att jag skulle få packa ihop och fara hem, men som jag befarat glömdes jag bort där på ”fel” våning och var tvungen att börja ifrågasätta situationen. Jo då, de hade missat att jag flyttat. Fick gå ner på ”min” våning för att bli utskriven, men min läkare hann jag inte träffa. Stefan skulle nämligen ut eftermiddag och jag hade sagt att jag var tvungen att vara klar ett visst klockslag för att kunna åka hem med dem och inte behöva ta en taxi ensam. Det löste sig ju men jag hade velat prat med honom.

Det var skönt att få komma hem men det är klart, all markservice från lasarettet saknar jag ju. Ingen som fixar mat utan det får jag vackert göra själv och eftersom Stefan jobbar eftermiddag så skulle ju Alexander och Beatrice också utfodras. Tog fram pannkaka från frysen och sen fick de värma själva. De kan bara mamma låter dem så.

Min fortsatta historia får ni läsa om på sidan "efter operationen"